Utslaget som blev inslaget

Satt du någon gång på loftet i det gamla klubbhuset och njöt av kvällssolen, kanske med en öl eller en kopp kaffe? Javisst. Men när du sedan reste dig upp och hukade dig in i serveringen, la du då märke till det underliga faktum att det satt en golfboll inkilad i timret strax ovanför dörren? Och undrade du i så fall varför? Den här historien försöker förklara detta fenomen. Låt vara att huvudpersonen i vår historia förnekar detta samband, men nog är det en vacker tanke.

Det hela hände sig en vacker vårdag 1986. Det var torsdag - Kristi Himmelfärdsdag - och en av årets största tävlingar stod för dörren. Himmelsfärden, 27 hål poängbogey, särspel för 52 poäng eller mer.

Föga anade den unge, nybakade golfaren Johan Kannerberg vilka turer som skulle tas i golfsvängomen just denna dag på fairways och greener. Föga anade han att han just i dag skulle bli odödlig.

Vi låter ynglingen spela några hål, närmare bestämt sjutton stycken. Det hela går riktigt bra, men just här händer någonting. Och för att förstå det hela på ett djupare plan måste vi nu introducera ytterligare en spelare för läsaren, nämligen den mer erfarne och denna dag girige Lennart Hermansson. Lennart, som går ett par bollar före Johan, har tidigare vunnit tävlingen två gånger och har idag chansen att spela hem vandringspriset för gott (den som har sett detta vandringspris förstår hur hett Lennart åtrår en seger - han är med andra ord laddad och tål inget tjafs).

Här kommer nu Johan Kannerberg glad i hågen nedför artonde hålets fairway (det nuvarande andra hålet på banan) efter ett hyfsat skott med drivern. Inspelet går inte lika bra, utan slicar sig upp mot åttans damtee (nu hål 3) och försvinner (skall det visa sig) spårlöst i Guds vackra natur. Det är nu Lennart Hermansson, som just slagit ut på det nittonde hålet (dagens etta) låter sin stämma ljuda. "Vad i helvete håller du på med!?" lyder frågan, som antyder att unge Kannerberg gjort sig skyldig till ett allvarligt misstag, nämligen spelat på fel boll - närmare bestämt Lennart Hermanssons.

Man letar förgäves efter denna boll. Den står dock ej att finna, varför Johan blir tvungen att donera en ny boll till sin medtävlare och placera den på rätt plats. Tyvärr råkar detta vara Kannerbergs sista boll och det återstår nio hål - minst. Till råga på allt hittar man inte heller Johans ursprungliga boll och jag ber läsaren att försöka sätta sig in i det dilemma som Kannerberg ställs inför (notera f ö det förargliga streck på hål 18 som här blir följden).

Som en lyckans slump förhåller det sig så att Johan Kannerberg vid den här tiden är en mycket framstående sprinter. Det behövs, eftersom klubbens pro - Kenneth Jonsson, eller rättare sagt hans hustru Sonya - befinner sig nere vid rangen. Hit spurtar nu Johan för att köpa ett 3-pack bollar i akt och mening att slutföra tävlingen. Han hinner precis tillbaka till tee och peggar upp, försöker få ner pulsen och andhämtningen något och - - - presterar ett av de mest oförglömliga golfslagen i klubbens historia. Ett slag som skall diskuteras i decennier och sprida många leenden.

Vad bollen först träffar är än idag höljt i dunkel, men någonstans vid röd tee ändrar den plötsligt riktning och far som en välriktad missil rakt mot klubbhusets balkong på vilken två av klubbens honoratiores står och småpratar över var sin öl. Mellan dessa herrars förvånade trynen svischar nu bollen för ett klockrent inspel genom loftets dörr in i klubbhusets restaurang.

Döm om skammen (Johan) och häpnaden (galleriet) då klubbens intendent och krögare Thomas Lundström sticker ut sitt huvud och undrar: "Vem fan är det som kastar in golfbollar i restaurangen!?". Eftersom vederbörande är arg, för att inte säga förbannad, bestämmer han sig helt sonika för att behålla bollen. Något svar på sin fråga får han inte heller. Men hur känns det nu, i detta läge, att pegga upp sin näst sista boll och slå sitt tredje slag med nio hål kvar att spela? Det är i alla fall vad Kannerberg har att begrunda, förmodligen lättad över att alla uppenbarligen fortfarande lever och har hälsan i behåll.

Den som studerar historiken över tävlingen Himmelsfärden kommer förmodligen att höja en smula på ögonbrynen då han vid årtalet ifråga (1986) finner att segrarens namn är ... ja, just det - Johan Kannerberg! Hur är det möjligt? kanske han undrar, efter allt det här? Men, det är klart - vem har inte slagit ett dåligt slag (eller två)? Eller kanske var det inte så dåligt när allt kommer omkring?

Nils Ljung - THK

PS. Lennart Hermansson fick vänta till året därpå innan han för gott kunde ställa vandringspriset hemma i hyllan efter ett speciellt anordnat särspel för tävlingens dubbla segrare, men det är en helt annan historia. DS.