När Ljungel-Jim rev Berlin-muren

Det är inte ofta en match pågår till det 29:e hålet. Mig veterligt har det bara hänt en gång. Och det hände här på Björkhagen anno 2001. Detta är historien:

Dimbo Cup heter en matchtävling som spelas i tvåmannalag. I slutändan väntar en resa med finalspel om fina priser (detta år gick färden till Rom, året innan var det Lissabon). Till denna tävling hade i år två lag från Björkhagen anmält sig: Stig Berlin/Erling Fundahn samt Nils Ljung/Georg Lidström, Oldboys respektive Yngre Oldboys.

I den första omgången av tävlingen tog paret Berlin/Fundahn skalpen på det lag som året innan slagit ut Lidström/Ljung, vilka i sin tur krossade ett par från Ärila (som aldrig riktigt hämtade sig efter den korseld de hamnade i redan på första hålet). Båda dessa matcher spelades här på Björkhagen.

Spelet går till så att spelarna med lägst handicap möts i en match och spelarna med högst handicap i en. Skulle det sluta oavgjort (varsin vinst eller två delningar) spelar man särspel foursome nio hål. Är matchen lika även efter detta går foursomen vidare till sudden death.
Var och en som läser detta kan räkna ut att det var just vad som skedde när lotten ville att Berlin/Fundahn skulle ställas mot Lidström/Ljung.

Vi börjar på det 18:e hålet. Matchen hade dittills svängt fram och tillbaka, men var jämn och oviss. Lidström skaffade sig på de sista hålen ett grepp över Fundahn och vann också den matchen, medan Ljung skulle riva Berlin-muren. På 18:e hålet var matchen lika och Ljung hade en kort nedförsputt för par och delning av hålet och därmed vinst i matchen. Nerver finns tyvärr i människans kropp, så bollen smet förbi med en lätt touch av hålkanten (Berlins kommentar här förtjänar viss uppmärksamhet: "Jaså, du ville inte vinna...?"). Alltså vidare till foursome.

Här skaffade sig Ljung/Lidström ett visst övertag och var mycket nöjda med att finna sig vara dormie två. Herrskapet slog sig till ro. Detta är dessvärre en dödssynd i vårt ädla spel, ty vad händer? Åttonde hålet (nr 26 för att vara exakt) vinner Berlin/Fundahn lätt, så nu vaknar syndarna upp ur sin förnöjsamma dvala (för sent, skall det visa sig).

Fundahn lägger utslaget på nian (27) till höger strax utanför greenen (som vid det här tillfället gick under benämningen ”tvättbrädan” - det minfält av gropar som Berlin här ställdes inför är svårt att beskriva). Till råga på allt sätter Lidström upp ett perfekt utslag mitt på green. Här inträder nu God Förnöjsamhet Fas 2 = 'delningen är given'. Återigen samma läxa. Ljung missar den fem meter långa nedförsputten, medan Berlin helt sonika hopp-rullar i en birdie. Här låter herr Fundahn undslippa ett kraftfullt ”JAA!”. Det är för övrigt enda gången i matchen som denne man visar någon form av temperament. Ett solskensleende och roliga historier från fornstora dagars Söder är annars vad som kommer från Fundahn under 8 djävulska timmars golf. Berlin ser påtagligt nöjd ut när han säger ”Då är det delat, då…”. Jag misstänker att ”smågrabbarnas” ansiktsuttryck var av ett mer plågsamt slag.

Sudden death. Det har nu spelats golf i 7½ timmes tid. Under ronden har endast en fika med smörgås (efter 9 hål) och en korv med bröd (efter 18) hunnits med. Men det finns viktigare saker än käk denna dag.

Upp på ettans tee går nu Ljung med en beslutsam min. Han tänker servera en riktig macka för sin partner och laddar med drivern. Ormdödaren studsar i svackan innan damtee och ut i den tjocka klöverruffen framför detsamma. Ridå!? Ja, man skulle kunna tro det eftersom Berlin med sin järn-nolla(!!!) har klyvt fairway mitt itu och med en avsevärd längd dessutom. Lidström funderar. Det ser inte bra ut. Han bestämmer sig för en spoon. Ljung försöker komma med goda råd, men dövörat har slagits till (om man slår en sån drive har man knappast yttranderätt längre, tycks Lidström resonera). Sagt och gjort. Bollen tar sig fram till nästa ruffstopp bredvid den stora bunkern. Fundahn matar fram sin boll kort om green och Ljung börjar nu drabbas av ruelse. ”Vad har jag ställt till med?” är  den dominerande svingtanken i nästa slag, som – klokt nog – är en järn-sexa. Bollen tar sig på något vis fram mot greenbunkern och stannar ca tio meter kort om denna.

Berlin och Fundahn står nu och hänger på sina putters på green och ser lagom nöjda ut. Det ser ju ganska ljust ut. Ljung säger nu till sin partner att ”sätter du bara upp den på green så sänker jag putten”, vilket måste vara svårt att tro. Lidström slår och chippen är OK. Putten är 4,5 meter lång och svänger svagt till höger. Fundahns putt stannar 3 dm från hål, men här skänks ingenting. Fylld av ett blodrött mörker och en god portion vilja lyckas Ljung mirakulöst sänka sin putt. Berlin rullar i kort­putten. Hålet är delat. Matchen lever. På det 29:e hålet ligger Lidström/Ljung på greenkanten på 3 slag, medan Berlin/Fundahn har hamnat i högra greenbunkerns bakkant. Svårt. Stig Berlin gör ett bra bunkerslag därifrån men putten handlar ändå om 5-6 meter. Ljung lägger sin putt död, så Fundahn måste sänka. Det lyckas inte.

Lidström känner att det är något olustigt över den här putten. Han kommer fram till att den inte är 3 utan Pi dm, irrationell med oändligt många decimaler – ja, ett avstånd som inte finns helt enkelt. Det är en sådan där putt som man blundar och knackar i med en hand på övningsgreenen, men som nu plötsligt är - SVÅÅÅÅÅR! Lidström gör inget misstag, utan sänker för vinst i matchen.

Kåsören hade svårt att somna denna natt, hjärtat följde ett Stravinskij-partitur i skiftande taktarter (var det partnern som dirigerade?) och alla känslor från vanmakten när Berlin sänkte birdien på 18:e till den förlösande putten på 28:e hålet böljade och bubblade inombords. Hopp och förtvivlan.

Kort sagt: golf när det är som mest – och bäst.

Nils Ljung(el-Jim)

Eftertanke: hade jag orkat skriva det här om vi hade förlorat matchen? Hade jag överhuvud taget repat mig? 
Stort tack till sportsmännen Stig Berlin och Erling Fundahn för denna oförglömliga upplevelse. Vi gick till regionfinal i tävlingen på Arboga GK efter ytterligare två segrar, men orkade inte ända fram till finalen i Rom.